ÅTERUPPBYGGNAD AV EN DELAD KONTINENT
Efter 1945 ligger Europa i ruiner, har förlorat sin makt och är uppdelat mellan två motståndare på global nivå: USA och Sovjetunionen.
Några västeuropeiska länder, som förenades genom sin fruktan för kommunismen, inledde vägen mot samarbete på övernationell nivå för att tämja nationalismen och avvärja risken för krig.
I östra Europa innebar däremot befrielsen för många att nazisternas tyranni avlöstes av kommunistisk diktatur under sovjetisk kontroll.
EUROPA ÅTERUPPBYGGS
1945 – Europa ligger i ruiner, dess befolkning saknar mat, bränsle och bostäder. Behovet av överlevnadsstrategier är desperat, och krigsransoneringen fortsätter så att åtminstone de grundläggande behoven kan tillgodoses. Miljontals människor är på flykt, i exil eller fördrivna från sina hem; alla söker de en säker hamn. Europa är starkt beroende av hjälp utifrån.
Gränser drogs om och hela befolkningsgrupper tvångsförflyttades. De västallierade gick med på att Polens gränser försköts västerut och att Sovjetunionen tog kontrollen över Baltstaterna. Andra gränsjusteringar gjordes i Italien, Bulgarien, Rumänien, Ungern och Tjeckoslovakien. Tyskland och Österrike delades in i ockupationszoner.
KALLA KRIGET
Atombomberna över Japan 1945 bekräftade USA:s roll som ny global stormakt. 1949 skulle Sovjetunionen uppnå samma status genom att utveckla sin egen atombomb. Mellan 1945 och 1949 öppnades en klyfta mellan de forna allierade, som hamnade på var sin sida i varje internationell fråga – på den ena sidan USA, Storbritannien och Frankrike, på den andra Sovjetunionen.
De skarpa ideologiska skillnaderna mellan de liberala demokratierna i väst och kommunismen i öst kom åter i öppen dag och ökade risken för ett nytt världskrig.
Genom Marshallplanen erbjöds de flesta väst- och östeuropeiska länder pengar, men Sovjetunionen beordrade regeringarna i sina lydstater att tacka nej till erbjudandet, vilket bidrog till att vidga klyftan på kontinenten. När Marshallplanen avslutades hade alla mottagarländer nått en högre ekonomisk nivå än före kriget.
Väst- och östblocken var fast beslutna att framställa just sin samhällsmodell som den främsta. Öst bekände sig till den kommunistiska ideologin som skulle tränga undan kapitalismen och förlitade sig på statlig planekonomi och enpartistyre. Detta ekonomiska och politiska tillstånd framställdes endast som ett steg på vägen mot ett klass- och statslöst samhälle.
VÄLFÄRDSSTATEN BYGGS UPP
Under 1950- och 1960-talen förbättrades livsvillkoren ordentligt för de flesta i hela Europa. Ekonomisk tillväxt och införandet av välfärdsstaten medförde bättre bostäder, utbildning, hälso- och sjukvård och sociala tjänster.
I Västeuropa skedde den offentliga planeringen parallellt med återuppbyggnaden av den privata sektorn. Inom den kommunistiska sfären kontrollerade planekonomierna alla nationella tillgångar och ingrep godtyckligt i medborgarnas dagliga liv. Skillnaderna mellan marknadsekonomierna och de statligt styrda ekonomierna var tydliga.
Den S-formade plaststolen, som skapades av den danske designern Verner Panton, är en typisk produkt från denna epok. Designer i kommunistländerna var lika ivriga att demonstrera hur bra de var på design, och Östtyskland producerade kort därefter sin egen Z-formade stol.
De europeiska utbildningssystemen förändrades i grunden under den här perioden. Den statliga finansieringen ökade på alla nivåer tack vare de kraftigt växande ekonomierna och välfärdsstatens framväxt, och ledde till att fler barn och ungdomar fick bättre utbildningsmöjligheter – utbildning var inte längre förbehållet en priviligierad minoritet.
Satellitstäder och stora bostadsområden byggdes enligt den modernistiska arkitekturens principer. Kilometervis med identiska kvarter i grå cement byggdes längs transportleder och knutpunkter för samhällsservice. Först senare skulle det visa sig vilka negativa effekter som en sådan extrem funktionalism och frånstötande estetisk standardisering fick för människors liv och sociala nätverk.
Den här tandläkarstolen från Eastmaninstitutet för barntandvård påminner oss om att hälso- och sjukvården i Europa före kriget till stor del var beroende av generösa privata donatorer, som till exempel den amerikanske affärsmannen George Eastman. På 30-talet grundade och sponsrade han åtskilliga tandvårdskliniker i Europa, som efter kriget inlemmades i de offentliga hälso- och sjukvårdssystemen.
Att äga en bil, som tidigare varit de rikas privilegium, blev nu en möjlighet för allt fler människor och ett tecken på europeiskt välstånd. I östblocket däremot, där produktionen aldrig kom ikapp efterfrågan, var bilar lyxartiklar med ibland flera års väntetid. Klassiska modeller som italienska Fiat såldes på licens i andra länder på kontinenten.
MILSTOLPAR I DEN EUROPEISKA INTEGRATIONEN I
Sovjetunionens kontroll över Östeuropa och dödläget mellan Sovjet och USA efter andra världskriget gav upphov till två nya begrepp: ”järnridån” och ”kalla kriget”. Med amerikanskt stöd förbättrades villkoren för närmare samarbete i Västeuropa.
I Västeuropa började människor hoppas på ett enat Europa, eftersom känslan av att vara inklämd mellan de två supermakterna blev allt starkare. Långsamt beredde tanken på Europa som ”den tredje makten” väg för ett stärkt samarbete över gränserna.
Om man arbetar för ett ”Europas förenta stater” måste det finnas påtagliga inslag som pass och gemensam valuta. Redan på 40-talet fanns det en förening, Europarörelsen, som kampanjade för detta genom att sprida fingerade id-kort och sedlar.
Titta på stavningen av EUROP på denna järntacka från 1953. Det sista E:et i den franska stavningen, eller A:et på tyska, nederländska och italienska, har utelämnats. Ett slående exempel på den kompromiss som var kärnan i den nya Europeiska kol- och stålgemenskapen.
MINNET AV FÖRINTELSEN
Med tystnad, förnekelse, undertryckande – på det sättet hanterades Förintelsen eller Shoah, som den kallas på hebreiska, under efterkrigstiden.
Nationer som desperat behövde återupprätta sin självkänsla sköt bort känslor av skuld och medskyldighet, och frossade i egna minnen av lidanden och prövningar. Kalla krigets nya verklighet gjorde det lättare att bortse från missgrepp i det förgångna.
Men att erkänna detta oerhörda brott mot mänskligheten är i dag centralt i diskussionerna om ett gemensamt europeiskt minne.
År 2001 skapade konstnärerna Ritula Fränkel och hennes man Nicholas Morris konstverket Josefs rock. Rocken hade tillhört Ritulas pappa, Josef Fränkel, en överlevande från förintelsen.