GAMLA ÖVERTYGELSER RUBBAS

Energikrisen fick direkt inverkan på människors vardag och tvingade de flesta västeuropeiska regeringar att agera. Det ordnades kampanjer mot slöseri, och körförbud på söndagar infördes för att spara bränsle. Krisen blev en smärtsam påminnelse om hur beroende västekonomierna var av energiimport.

Den sociala sammanhållningen hotades av lågkonjunkturen på grund av tilltagande arbetslöshet, utslagning och utanförskap. Samfällda åtgärder vidtogs 1978, när flera fackföreningar organiserade den första europeiska marschen mot arbetslöshet. Detta vittnade om en europeisering av den fackliga kampen och om en medvetenhet om att det fanns gränsöverskridande intressen.

”Den sista kolvagnen” illustrerar tillbakagången för den traditionella tunga industrin i det kapitalistiska Europa. Denna industri, som stått i förgrunden för Europas ekonomiska uppsving under efterkrigstiden, fick på 1970-talet allt mer stå tillbaka för industrierna hos billigare internationella konkurrenter som Taiwan, Sydkorea och Brasilien. Europas länder vände blicken mot kärnenergi för att minska sitt beroende av utländsk olja.

Under 70-talet började kvinnor alltmer rikta ljuset mot den bestående ojämlikheten mellan könen. De flesta hade visserligen rösträtt, men upplevde ändå diskriminering och begränsningar i sina rättigheter både i det offentliga och privata livet. Feminismen växte fram som en aktiv kraft som hoppades kunna bryta patriarkatets dominans och skapa verkligt jämställda samhällen.

1974 störtades Portugals diktatur i en militärkupp. De arméofficerare som ville införa demokratiska och ekonomiska reformer och påbörja en avkolonisering vann till slut den portugisiska allmänhetens stöd. Händelserna kom att kallas nejlikerevolutionen, på grund av de blommor som stoppades i soldaternas vapen, och med detta slog Portugal in på den demokratiska vägen.

Nya sociala rörelser växte fram, och i Västeuropa gick folk ut på gatorna för att marschera under banderoller för jämställdhet, hbt-rättigheter, miljö och fred. Dessa människor ifrågasatte på allvar om och hur den parlamentariska demokratin skulle kunna tillgodose deras behov.

Rumäniens kommunistiske ledare Nicolae Ceaușescu beskrev sitt styre som en ”guldålder”. Den personkult som Ceaușescu med hjälp av sina funktionärer skapade runt sig var kanske en av de mest bisarra av alla kommunistregimer. Under Ceaușescus styre fick det rumänska folket utstå umbäranden och förtryck av ett slag som tillhörde de värsta i östblocket.

På 1980-talet ökade det polska motståndet mot kommuniststyret som en fortsättning på det jäsande missnöje bland arbetare som hade startat på 50-talet. Strejkande arbetare på varvet i Gdańsk bildade en fri fackförening som de kallade Solidaritet (Solidarność på polska) och krävde bättre levnadsvillkor och politiska reformer.

Under några få månaders tid hade människorna i Central- och Östeuropa utdelat det som till slut blev ett dödligt slag för de regimer som hade kontrollerat dem i årtionden. De faller en efter en som dominobrickor och järnridån, symbolen för en delad kontinent, försvinner.

Aldo Moro, Italiens premiärminister och ordförande för Europeiska gemenskapens råd, har satt sin namnteckning under Helsingforsöverenskommelsen. Konferensen gav Europeiska gemenskapen chansen att för första gången uppträda enat som en av de stora diplomatiska aktörerna på världsscenen.

Det europeiska passet, introducerat 1985, blir en tydlig symbol för de nya möjligheter som den fria rörligheten för med sig och Europeiska gemenskapens konkreta försök att skapa en känsla av ett europeiskt medborgarskap.

1979 – ett historiskt tillfälle att förstärka demokratin i Europa när Europaparlamentet för första gången valdes direkt av medborgarna i medlemsländerna. Aldrig mer skulle denna viktiga församling utses av de nationella parlamenten. Europaparlamentet var nu det första internationella organet som valdes direkt i allmänna val.

Sloveniens och Kroatiens självständighetsförklaringar ledde till en väpnad konflikt som sedan spred sig till Bosnien och Hercegovina, där etniska grupper drabbade samman. Folkmord och etnisk rensning blev fasansfulla symboler för ett krig som fick sitt slut i och med fredsavtalet i Dayton 1995. Den serbiske presidenten Milošević och militärledningen skulle komma att använda etnisk rensning igen, i Kosovo.

Den 3 oktober 1990 blev Tyskland åter ett enat land. Återföreningen stärktes av den stadiga ström av människor som lämnade öst för väst efter Berlinmurens fall och utgången av det östtyska valet samma år, som visade att medborgarna var för en återförening. Återföreningsfördraget förhandlades fram med efterkrigstidens ockupationsmakter USA, Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien.

Ett antal politiker och grupperingar i civilsamhället och näringslivet hade i åratal pläderat för att man skulle skapa en gemensam valuta. Redan 1969 hade Europas ledare övervägt en ekonomisk och monetär union, och under 60- och 70-talen förekom demonstrationer bland allmänheten till stöd för ett sådant initiativ.

Under andra hälften av 1900-talet förändrades Europa från att ha varit en utvandringskontinent till att bli en invandringskontinent. I takt med att den legala invandringen begränsades ökade den illegala invandringen från och med 80-talet. Föremål som åter spolats upp på den tunisiska kusten är en tragisk symbol för deras svåra situation.

Återkommande ekonomiska räddningspaket, pålagor för skattebetalarna och kontroversiella nationella åtstramningsåtgärder blev ett lackmustest på medborgarnas lojalitet mot EU-projektet. Skepsisen och motståndet mot EU och euron växte. Nationalistiska rörelser och extremhögern frodades, och EU-flaggan brändes i flera länder, bl.a. i Grekland, Ungern och Spanien.

Antalet medlemsländer mer än fördubblades efter kalla krigets slut. Sverige, Finland och Österrike gick med 1995, följda av tio länder 2004. Rumänien och Bulgarien gick med 2007 och Kroatien 2013.

Vad är europeisering? Det innebär att alla medlemsländer antar och inför gemensamma lagar, vilket gör att ländernas intressen sammanfaller i allt högre grad och att likheterna blir allt större. Dessa lagar, även kända som acquis communautaire, har utvecklats under flera decennier, och länder som går med i EU måste införliva dem i sina nationella rättssystem.

Efter 1989 fann sig människor inte längre i den kommunistiska historiesynen, som framhöll Sovjetunionen och Röda armén som Central- och Östeuropas befriare undan nazisterna. För många var Sovjetunionens intervention bara ytterligare en ockupation. Kommunistiska statyer och gatuskyltar blev föremål för offentlig debatt, togs bort eller till och med förstördes.

Det här euromyntet visar Franc Rozman, en kommunist som stred tappert mot nazisternas ockupation av landet. Den röda stjärnan på hans bröst – en symbol för kommunismen – syns tillsammans med EU-stjärnorna.

Öppnandet av tidigare hemliga akter och arkiv i de postkommunistiska länderna var av stor betydelse för att människor skulle kunna göra upp med sitt kommunistiska förflutna. Den verkliga omfattningen av statens spionage och förtryck avslöjades med full kraft.