Behind the Poster: The “Mail Art” Movement

På Leopoldparkens dag den 10 september 2022 anordnade Europeiska historiens hus guidade visningar av den tillfälliga utställningen ”När väggar talar”, under ledning av konstnärer från Ukraina, Rumänien och Slovenien som var inblandade i tillkomsten av konstverken. Läs historien bakom deras affischer ...

Av Iosif Király, bildkonstnär, arkitekt och utbildare, Bukarest, Rumänien

Postkonst betraktas av sina anhängare som den mest demokratiska konstformen eftersom den – som vissa av dem hävdar – baseras på den mest demokratiska institutionen: posten. Med utgångspunkt i den enkla grundsatsen att den som har tillgång till posten kan bli postkonstnär måste all verksamhet i nätverket följa vissa heliga regler: ingen censur, alla verk som skickas ska ställas ut och inskickade verk får inte returneras. Varje deltagare ska dock få en publikation eller en lista med alla inblandade personer (namn och adress) där de kan välja ut nya samarbetspartner eller väcka intresse hos andra som kan tänkas vilja kontakta dem för framtida projekt. Dessutom är postkonst eller postarkiv inte till för kommersiella ändamål.

I den samtida konstens värld behöver ett konstverk få godkänt av kritiker, utställningskuratorer, gallerister och samlare för att stå sig över tid, men i postkonstens värld är det postens medarbetare som ger sitt godkännande. Det är en utmaning i Marcel Duchamps anda som Fluxuskonstnären Ray Johnson och hans New York Correspondence School har kastat ut över världen.

Nätverket började ta form redan på 1960-talet och nådde sin höjdpunkt på 1980-talet. Det var också vid den tiden som några få rumänska konstnärer, de flesta tillhörande min generation, började utöva den här konstformen. Postkonstens ”sinnelag” var inriktat på kommunikation, fritt utbyte av konstnärliga idéer, överskridande av kulturella gränser, frihet och ifrågasättande av sociala tabun. Kort sagt, allt som kommunistregimen i Rumänien (och totalitära regimer i allmänhet) fruktade mest.

Det var den faktorn som gjorde att deltagarna i postkonstens nätverk blev övervakade och censurerade i sin verksamhet. Mot slutet av 1980-talet hade den kvästs nästan helt. Jag var aldrig säker på om mina meddelanden skulle nå fram till sin slutdestination eller om alla meddelanden skulle komma fram till mig.

När jag tänker tillbaka på 80-talet i dag så är det inte med glädje, men äventyret med postkonsten är ett landmärke som står allt stadigare och som jag känner att jag kommer närmare och närmare även om det försvinner längre bort i tiden.

Brevbild: Postkonst av Radu Igaszag, (född 1953), Rumänien